Igår jobbade jag dubbelpass, 15 timmar, samt gav medhjälp vid en HLR-situation.

På riktigt!

Det var det värsta jag någonsin varit med om.

Jag var på väg ut från en sal, med en muntermometer i handen eftersom jag just tempat en patient, hör larmet gå och ser mig om.

I salen mitt emot finns det lite folk, jag springer in, ser att några påbörjat HLR med bröstkompressioner.

Jag springer ut i korridoren för att ta mig till hjärtvagnen (där vi har läkemedel för dessa situationer, Rubens blåsa, Defibrillator med mera. Den är redan på väg och när den når mig öppnar jag en låda för att ta fram elektroder till deffen, sliter upp paketet och paniken kommer tillsammans med fullt adrenalinpåslag.

Plattorna har inga sladdar! Det är bara geléplattor!
Jag kastar paketet över axeln och sliter fram en annan förpackning, den innehåller rätt plattor.

I sängen guppar patienten upp och ner på grund av min kollegas kompressioner, så jag kämpar med att få upp patientens tröja tillräckligt för att få fast plattorna, till slut lyckas jag, trots mina kraftigt skakande händer.

Narkosläkaren som kommit sätter ihop sladdarna till deffen och vi får ingen signal. Det är något problem med plattorna.
Jag undersöker dem och ser att kontakterna till patientens telemetri sitter i vägen för rätt kontakt med huden. Jag sliter bort elektroderna under plattorna och vi har kontakt. Bild härifrån

Medan kompressionerna fortsätter börjar patienten stöna. Jag tänker lyckligt att "nu är den vaken, vi klarade det!". Nu förstår jag att det var agonal andning, vilket är vanligt vid hjärtstillestånd.

Nu är narkosläkaren bredvid mig och vi hjälps åt att lägga en hjärtbräda under patienten. Jag går tränger mig fram till huvudändan, kortsidan av sängen, och börjar slita med att få bort däverten och brädan så att vi kan få fritt rum för inblåsningarna. Narkosgubben hjälper mig på slutet. Jag tar över inblåsningarna från min kollega.

Jag fattar inte att jag kom ihåg det rätta greppet för att hålla fast inblåsningsmasken.
Jag minns att jag var rädd för att blåsa för hårt och för mycket så att patienten skulle få luften i magen och kräkas.

Narkosgubben får Rubens blåsa och vi upphör med kompressionerna.
Han försöker intubera patienten, men det är något i luftvägarna och han ber om sugen.
Jag och min kollega sätter igång sugen och försöker testa den.
Mina fingrar är halvt domnade men jag känner att den inte sugen.
SUGEN FUNGERAR INTE!
Vi sliter ut den och en annan kollega hämtar en ny.
Sugen fungerar men vi har ingen kateter.
Jag sliter upp en förpackning med kateter från en hållare bredvid sängen.
Förpackningen är tom.
Jag vill gråta.
Jag tar upp en ny förpackning, den är hel, så kateterna sätter jag på sugen.
Den fungerar.

Narkosgubben har lyckats intubera patienten och ventilerar nu med Rubens blåsa. Han för in katetern i blåsan och lyckas suga patientens luftvägar, när han drar ur den skvätter det blod över mig och min kollega.
Narkosmannen ger mig en slang som hör till blåsan, "Sätt fast den här, hon måste ha mer luft". Komprimeringarna fortsätter.

Av någon anledning sliter jag ur slangen till sugen och försöker koppla ihop slangen med uttaget i sugen.
Det går inte. Jag är så stressad
Han säger att den ska till syrgasen.
Aha, liksom... Nu får jag fast den och flera av oss flyttar oss till fotändan av sängen. Jag blir jätteirriterad för att han är så lugn och snäll. Patienten ligger här och dör liksom och han har inte ens vett att se lite stressad ut.
Kvar finns min kollega som komprimerar patientens bröstkorg, narkosmannen med blåsan och läkaren som sprutat Adrenalin och Cordarone i patienten.

Defibrilatorn visar att patienten inte har någon hjärtverksamhet.
Kompressionerna slutar eftersom båda läkarna lyssnar och känner efter pulsslag.
De avbryter återupplivningsförsöket.
19.45 dödförklaras patienten.

Jag kopplar loss blodtrycksmanschetten, tar fram handdukar och tvättlappar och lägger dem på sängen.
Sedan går jag och tvättar armarna.
Jag och min klasskamrat styr stegen mot personalrummet och dricker vatten.
Jag känner mig helt tom men några tårar rullar ändå. Jag antar att det är för att spänningen släpper.

Patientens anhöriga var där inne när hjärtstilleståndet började, de blev erbjudna att vara med under HLR, men de tackade nej och väntade i korridoren.
De bjöds på kaffe av läkaren.

Avdelningen verkar stå stilla, förutom vi personal som rör oss. Det känns som att vi alla trampar omkring i sirap, som att vi knappt ens rör oss.
Mina två äldre kollegor tar hand om tvättning av patienten och gör denne fin.
Jag tar hand om mina egna patienter och nattar dem.

Ringer mamma för att höra om hon kan skjutsa hem mig, jag hade inte kraft att cykla hem.
Hon säger att jag är alldeles vit i ansiktet när jag sätter mig i bilen.