För tillfället får ni inga ögonsminkningar, då jag har bindhinneinflammation (ögoninflammation alltså) och det känns hyfsat osmart att vara i och runt ögat och greja. Jag har respekt för antibiotika och använder det inte förrän jag verkligen verkligen behöver det, så har det inte gått över på ett par dagar till så...
Nåja.

För ett ganska långt tag sedan köpte jag "Dynamic Purple", ett lack från Isadora.

Det var ett vackert lila lack som lockade mig till köp genom att lova ett härligt blått-turkos-rosa-skimmer.
Nu när jag använt det är dem mest som en mörkt lila krämlack som man måste gå in på centimeteravstånd för att uppfatta nåt skimmer.
Typiskt dåligt.
Så om någon av er gillar vampiga lack så byter jag gärna bort henne.




Det blå skimret som jag hade velat att det skulle ha haft:

Extreme Makeover. Nej Close-up menar jag så klart!:

Idag blev det en sminkning som gör mig sugen på jag vet inte vad. Godis eller frukt. Eller fruktgodis?




































Okej, jag bjuder på en bild till.
Krigsskada från när jag skulle sätta tillbaka blushet på magnettavlan och typ på nåt sätt lade handleden på toppen av en glödlampa. Den brände rakt igenom översta hudskiktet istället för att bilda en blåsa som annars händer när man bränner sig.
Eller nej, förresten. Det skiter vi i.

När Isadora släppte sina graffiti-top coats verkar det ha gått ett sus genom församlingen. Nej förlåt, hela landet menade jag.
Visst var jag lite intresserad, men den vanliga frustrationen av "Men åh, kommer de inte att släppa skiten på internet och webbhandel snart, jag blir tokig!" kände jag inte av.

Inte förrän jag själv masade mig ner på stan nån vecka efter att lacket lanserades.
Den största anledningen till att jag masade mig var för att dels är inte Örnsköldsviks skönhetsavdelningar direkt snabba med att ta in nyheter. Personalen på Cubus hade t ex inte ens hört talas om att det kunde finnas något liknande.
Och dels så brukar Ö-viks invånare inte heller själva vara direkt snabba med att plocka upp trender.

I alla fall, när jag väl var nere på stan så var ställen med Graffiti Nails i stort sett utplockade. Jag tog de som var kvar inne på Kicks innan jag drog vidare till H&M och tog resten. Men den svarta "Black Tag" gäckade mig.
Jag gick ledset vidare till Lindex, som jag förövrigt helst fortfarande bokjottar pga storleksrasism, men där fanns inget spår av kollektionen alls, men jag köpte ett Depend-lack för 12,50:-.
Vidare traskade jag som sagt till Cubus, och sedan ner till Åhléns. Där fanns alla färger utom det svarta.
Jag suckade och cyklade hem.

Nästa vecka återvände jag för samma raid, efter det gäckande svarta graffitilacket.
Jag gick bet.
Funderade lite på att be någon snäll människa langa till mig.

Igår var jag ner till Sundsvall och IKEA.
På Birsta City gick jag runt i alla sminkbutiker och letade min nya Heliga Graal. Inte ett spår. Men jag hittade nya WigWham-mascaran jag också sökt efter.
Till sist kom jag till Kicks på Birsta.
Där fanns ett helt gäng "Black Tag" som väntade på mig.
Jag köpte tre stycken.
Funderar på att sälja 2 på E-bay till ett högt pris.

Och nu har målat naglarna.
Fast inte med svart som man kunde ha trott efter denna långa text.

Nej, jag har på mig China Glaze "Raspberry Festival" som grund och graffitilacket "Yellow Crew".
Ser ni det jättefina glitter-skimret i den röda färgen? Det kallas glass-flecks.

Blått är en av mina älsklingsfärger. Och lila...
Och rosa.
Men eh.

Strunt samma, skuggorna kommer från en 120-färgers-palett och läppstiftet är Lady Gaga från Mac med ett par gloss från Smashbox i försök att värma upp färgen lite.

Den aquafärgade eyelinern under ögat och snirklarna är från Rimmel.
Lösögonfransarna är typ kinesiska.

Det har varit stillje på bloggen ett tag nu.
Förra söndagen slutade jag officiellt på sommarjobbet och hade en fantastiskt grym idé.
Att sminka mig varje dag med inspiration av alla de sjukdomar jag träffat på under sommaren, hjärtsvikt, hepatit, hermafroditism mm.
Men orken har inte infunnit sig.




Istället har jag tittat igenom en hel säsong med Glee. Drygt 9 timmar satt jag en dag. Och fortsatte dagen efter.
Min favorit är helt klart Sue Sylvester.
Hon inspirerade mig häromkvällen, med en av sina Adidas-dressar, som jag så klart inte hittar en bild på. Istället får ni en dåligt PS-manipulerad bild av mig som ska illustrerade denna fantastiska kreation.

Jag tycker att flaskan är så grymt fin!

Den känns liksom gammaldags, designmässigt alltså.
Rent doftmässigt är den  tung och väldigt blommig… som att gå in ett överfyllt växthus en otroligt het dag när bevattningen pyser på som bäst.
Fuktig är också ett ord som hoppar på min tunga.

När jag läser beskrivningen ser jag vad det är som gör den så tung.
Magnolia, jasmin och sandelträ
Samtidigt som den är tung så är den ung och livlig, det är en skön kombination.
Folk som ofta får migrän skall varnas, den ger mig ofta huvudvärk!

Efter en dags vila med solande och umgänge med mammis så är det åter dags för jobb.
Jobb, och jobb och jobb.
Men i helgen är jag ledig!

Djungel förresten, sjukhuset är en djungel.
Försök själva att hitta till gamla köket som nu är IT-support. Man måste gå under jorden och i kulvertar och passera obduktionen.
Fast passerar man obduktionen är man verkligen på fel ställe. Då måste man vända och gå ännu en trappa ner.

Eller att bara hitta till psyk. Det är en utmaning.
Som kan leda till fysiska skador om man kör omkring på sparkcykel på ojämnt betonggolv och ska passera dörrar som inte öppnar sig fort nog. Men roligt är det :) Älskar att jobba på sjukhus.

På läpparna har jag Crosswires från MAC.



Anyway.
Stjärnan idag är City Jungle från Make Up Store. En grön-blå skugga med typ guldskimmer.
På kinderna befinner sig Frozen Daiquiri från samma affär.

Igår jobbade jag dubbelpass, 15 timmar, samt gav medhjälp vid en HLR-situation.

På riktigt!

Det var det värsta jag någonsin varit med om.

Jag var på väg ut från en sal, med en muntermometer i handen eftersom jag just tempat en patient, hör larmet gå och ser mig om.

I salen mitt emot finns det lite folk, jag springer in, ser att några påbörjat HLR med bröstkompressioner.

Jag springer ut i korridoren för att ta mig till hjärtvagnen (där vi har läkemedel för dessa situationer, Rubens blåsa, Defibrillator med mera. Den är redan på väg och när den når mig öppnar jag en låda för att ta fram elektroder till deffen, sliter upp paketet och paniken kommer tillsammans med fullt adrenalinpåslag.

Plattorna har inga sladdar! Det är bara geléplattor!
Jag kastar paketet över axeln och sliter fram en annan förpackning, den innehåller rätt plattor.

I sängen guppar patienten upp och ner på grund av min kollegas kompressioner, så jag kämpar med att få upp patientens tröja tillräckligt för att få fast plattorna, till slut lyckas jag, trots mina kraftigt skakande händer.

Narkosläkaren som kommit sätter ihop sladdarna till deffen och vi får ingen signal. Det är något problem med plattorna.
Jag undersöker dem och ser att kontakterna till patientens telemetri sitter i vägen för rätt kontakt med huden. Jag sliter bort elektroderna under plattorna och vi har kontakt. Bild härifrån

Medan kompressionerna fortsätter börjar patienten stöna. Jag tänker lyckligt att "nu är den vaken, vi klarade det!". Nu förstår jag att det var agonal andning, vilket är vanligt vid hjärtstillestånd.

Nu är narkosläkaren bredvid mig och vi hjälps åt att lägga en hjärtbräda under patienten. Jag går tränger mig fram till huvudändan, kortsidan av sängen, och börjar slita med att få bort däverten och brädan så att vi kan få fritt rum för inblåsningarna. Narkosgubben hjälper mig på slutet. Jag tar över inblåsningarna från min kollega.

Jag fattar inte att jag kom ihåg det rätta greppet för att hålla fast inblåsningsmasken.
Jag minns att jag var rädd för att blåsa för hårt och för mycket så att patienten skulle få luften i magen och kräkas.

Narkosgubben får Rubens blåsa och vi upphör med kompressionerna.
Han försöker intubera patienten, men det är något i luftvägarna och han ber om sugen.
Jag och min kollega sätter igång sugen och försöker testa den.
Mina fingrar är halvt domnade men jag känner att den inte sugen.
SUGEN FUNGERAR INTE!
Vi sliter ut den och en annan kollega hämtar en ny.
Sugen fungerar men vi har ingen kateter.
Jag sliter upp en förpackning med kateter från en hållare bredvid sängen.
Förpackningen är tom.
Jag vill gråta.
Jag tar upp en ny förpackning, den är hel, så kateterna sätter jag på sugen.
Den fungerar.

Narkosgubben har lyckats intubera patienten och ventilerar nu med Rubens blåsa. Han för in katetern i blåsan och lyckas suga patientens luftvägar, när han drar ur den skvätter det blod över mig och min kollega.
Narkosmannen ger mig en slang som hör till blåsan, "Sätt fast den här, hon måste ha mer luft". Komprimeringarna fortsätter.

Av någon anledning sliter jag ur slangen till sugen och försöker koppla ihop slangen med uttaget i sugen.
Det går inte. Jag är så stressad
Han säger att den ska till syrgasen.
Aha, liksom... Nu får jag fast den och flera av oss flyttar oss till fotändan av sängen. Jag blir jätteirriterad för att han är så lugn och snäll. Patienten ligger här och dör liksom och han har inte ens vett att se lite stressad ut.
Kvar finns min kollega som komprimerar patientens bröstkorg, narkosmannen med blåsan och läkaren som sprutat Adrenalin och Cordarone i patienten.

Defibrilatorn visar att patienten inte har någon hjärtverksamhet.
Kompressionerna slutar eftersom båda läkarna lyssnar och känner efter pulsslag.
De avbryter återupplivningsförsöket.
19.45 dödförklaras patienten.

Jag kopplar loss blodtrycksmanschetten, tar fram handdukar och tvättlappar och lägger dem på sängen.
Sedan går jag och tvättar armarna.
Jag och min klasskamrat styr stegen mot personalrummet och dricker vatten.
Jag känner mig helt tom men några tårar rullar ändå. Jag antar att det är för att spänningen släpper.

Patientens anhöriga var där inne när hjärtstilleståndet började, de blev erbjudna att vara med under HLR, men de tackade nej och väntade i korridoren.
De bjöds på kaffe av läkaren.

Avdelningen verkar stå stilla, förutom vi personal som rör oss. Det känns som att vi alla trampar omkring i sirap, som att vi knappt ens rör oss.
Mina två äldre kollegor tar hand om tvättning av patienten och gör denne fin.
Jag tar hand om mina egna patienter och nattar dem.

Ringer mamma för att höra om hon kan skjutsa hem mig, jag hade inte kraft att cykla hem.
Hon säger att jag är alldeles vit i ansiktet när jag sätter mig i bilen.